"Told that it gets better" (73,5x60cm)

Utdrag från en gammal dagbok jag plötsligt hittade. 

28/5-2014 

Vemodigt, likt åtskilliga morgnar. 

Snooze. 

Ta sig samman. Sätta sig upp i sängen, fundera i två millisekundrar över det oerhört oansvariga agerandet som skepnar sig i att ligga kvar där, ringa sig in sjuk. 

Nej, ej denna dag heller. 

Det är varmt ute. Morgonvärmen, den som skänker hopp om en sval dag. Då ett extra lager med kläder läggs på. 

Vill gå i kostym men det är för varmt. Har funnit mig själv i att verkligen uppskatta det, de tillfällen som ges. 

Med tiden skiftas humöret, med humöret stilen. 

Att utstråla självsäkerhet är intressant. Få klädnader likt en kostym ger en sådan stark pondus. En pondus du ser upp till och gärna anammar. 

Jämförandet utav en vacker kvinnas siluett, med en skräddad kostym känns för mig bekant. När du stannar till, andas in den förbipasserande personens utstrålande luftsvep. Försöker fånga, igenkänna doften. Placera den där i knät på personen i frågas hållning. 

Min hållning blir helt annan när jag stoppar ned min skjorta i jeans. Krokryggad och ständigt oroad kryssar jag fram långsamt i det sista mer andaktsfylld. 

Tidigare präglades mina promenader utav musik. Igentäppta öron. För stunden älskad, sedan uttjatad. Så synd. För att undvika den känslan har jag slutat gå med hörlurar. De ligger nätt undangömda i min väska. Ifall lusten till att använda de infinner sig. 

Spatserandes. Ödmjukt intagande utav alla de ljud som omger mig. Känslans av att befinna sig på olika platser stärks. 

Åka buss blir en helhet, morgonmumlandet på tåget blir något annat. Det finns där. Allt som hör där till. Ointressant romantiserat till visso, men fågelkvitter och avlägsna motorljud. Uppskattat starkare än någonsin. 

Där den är, finner jag mig själv. 

Dit den skyms söker jag mig. 

Tystnaden. 

73,5x60cm 

Acrylics, ink, solid-marker, posca, 

Stretched linen, glazed 

2022 

1/1 Original. Signed

Ink. 5% KA